Hej.

Igår hände det en hel del.

Runt 8 igår kväll, så fick jag ångest.. Jag orkade inte leva. Jag flippade ur totalt..

Jag pallade knappt andas.. Ville bara ort liksom.

Så jag ringde min kompis o sa att jag inte orkade mer, min ork va helt borta, jag grät som fan och visste inte vad jag skulle göra.. så han ringde min personal och sa att han trodde jag skulle ta mitt liv, och att dom skulle hålla koll på mig.

Och till slut gick jag ut, med personalen bakom mig i en bil. Jag sprang ifrån dom, in i skogen, till tågspåret. Jag stod och kollade på spåret ett tag.. Sen la jag mig där, väntade på att tåget skulle komma. När jag såg tåget kom det en massa tankar.. Skulle folk bli ledsna? Skulle dom ens märka att jag va borta? Hur skulle min lillebro reagera? Personalen? Mina vänner? Familj? Det var inte värt det. Jag skulle såra sjukt många andra personer om jag skulle försvinna.. Så jag slängde mig åt sidan i sista sekund..

Att se tåget komma närmare o närmare, se det bli större o större, höra det närma sig.. Den känslan är obeskrivlig. Allt skulle försvinna inom bara några minuter, minnen, tankar, men mest av allt smärtan. Den skulle försvinna.

Jag va sjukt chockad när tåget försvann.. Så nära döden va sjukt för mig att förstå. Jag satte mig på marken en stund & bara grät, sen sprang jag hem. Hela vägen.. Jag önskade att jag inte lät det gå så långt..

När jag kom hem så blev personal och ungdomar så lättade att jag va där, så ånga bröt ihop. Jag möttes med kramar och tårar.. Dom va lättade att jag va tillbaka.. Dom ville det liksom. Dom saknade mig, Dom ville ha kvar mig..

Vi stog och kramades å bara delade tårar en liten stund, sen startade jag min mobil, och fick ett samtal från dolt nummer. Jag svarade och då var det polisen.. Dom sa att det va typ 4-5 polisbilar ute i skogen å letade efter mig med hundar osv. Det första jag tänkte va att folk verkligen bryr sig, dom va oroliga och ville ha hem mig i säkerthet igen.

Sen sa dom att dom skulle komma och prata med mig lite. Då bröt jag ihop TOTALT, grät som fan..

Polisen kom, vi pratade lite, drack te och jag försklarade hur jag mådde osv. Sen tyckte polisen att jag behövde prata ut med en psykolog, så vi åkte till falun och träffade en akut på bup. Vi gjorde en undersökning av deperation, och det visade sig att jag hade en hög depration nivå..

Det betyder att jag är inte blir glad för saker jag brukar bli, är nästan alltid deppig, äter dåligt, sover mindre & har självmordstankar. Så på måndag ska jag till en läkare och få ut medicin, som gör mig gladare typ.

Så vi får väl se hur det går..

Sen kom iallafall mamma och sov över på behandlinshemmet för hon va sjukt orolig att jag skulle dra ut igen och ta mitt liv. V kom hem typ vid 03.00 & hon drog hem igen runt 14.00 Saknar henne redan.. Jag önskar att en dag så behöver vi inte ta förväl så här..

Jag mår iallafall väldigt väldigt dåligt, och behöver så mycket stöd som helst.. Jag kämpar varje morgon för at vilja gå upp, Orka leva, Orka andas.. Ibland vill man bara dö, Bara försvinna, Bara bort ifrån det här helvetet.